VARFÖR ÄR INTE JAG EN AV DE HÄR KILLARNA?

Chalmuns Cantina är en krog i Mos Eisley på Tatooine, jag och kolleger i branschen äter lunch där ibland. En av dem är Dengar – Corelliansk legosoldat och en av de smartare imperielönnmördare jag haft äran att jobba med.

Igår twittrade Dengar om hur det kan vara att luncha på Chalmuns Cantina. Jag har redigerat ihop de som följer ur hans flöde till ett stycke för ökad läsbarhet:

förra årets mest bisarra, en branschkollega tittade på mig och ba: assa du ser ut som en tredje klassens boba fett. jag va på Chalmuns Cantina och åt lunch med en annan branschkollega. när snubben sa det skratta alla fyra snubbar. jag fatta ingenting. ska skriva ett längre inlägg om incidenten snart. kanske hänger ut namn. för vad är det för jävla grej? att understryka att jag inte kommer från ”mandaloria”? alla va minst 900 år äldre än mig också. behandlar man någon sådär? och det var inte ens kul om det var ett ”skämt”. ville våldtäktsduscha efteråt. (…) kan säga att anledningen till varför jag blev ledsen av kommentaren var att jag kände mig planetförnedrad. typ ”du låtsas vara fin, vi ÄR d”

Du ser ut som en tredje klassens Boba Fett.

Prisjägarna tyckte uppenbarligen att det var roligt sagt. Alla skrattade ju. Men det låter inte särskilt kul. Sådant kan rymdmän i prisjägarbranschen ägna sig åt – när kompensationsbehovet för att tonårsdrömmarna om ett liv på mos eisleys kulturparnass inte utvecklade sig enligt plan blir så tryckande att enda sättet att lyfta upp sig själv är att riva ner någon annan.

Det är min övertolkning, men jag kan förstås ha fel.

Däremot vet jag följande: Det finns en uråldrig bok som vi kallar prisjägarkoden, och en av dess grundpelare är att ”våga stå för vad du tycker”.

Så nu undrar jag ett par saker. Vilka är ni egentligen, prisjägarna som tyckte det var skojigt att kalla Dengar för ”en tredje klassens Boba Fett”? Vad heter du som sa det, och hur tänkte du? Ni som flabbade med, vilka är ni och vad kände ni?

Hoppas verkligen ni är nöjda nu när Dengar är super ledsen.

Kommentarsfältet nedan är öppet. Ni får gärna gästa det. Antingen för att förklara er, och lite mer utförligt resonera om varför det är kul att kränka kolleger på Chalmuns Cantina. Eller bara för att reda ut eventuella missförstånd.

Hur som helst, hör av er. Sarlacc älskar män som vågar stå för vad de tycker.

UPPDATERING: På förekommen anledning: bry er inte om att höra av er med kommentarer om att allt det här hände för länge sedan i en galax långt borta från vad någon vanlig, vettig människa någonsin kan orka bry sig om, för jag kommer inte att publicera dem!

“Inte ens kul om det är ‘skämt’”, tycker Dengar

PS Den vissa begrundan oavsiktligheten i eventuella likheter med det här blogginlägget kan tas under är inte oöppen DS

(Fem år gammalt material, se tidigare post för detaljer)

Jag brukar läsa tidningen Södermalm när jag sitter på muuuggen och, det behöver jag inte säga ens, av mentalekonomiska skäl har jag inte en enda gång läst Fredrik Wurstanens blog. När jag nu inom någon minut kommer att nämna hans namn så är det inte för att jag har några åsikter om honom, hans blogg, hans bok eller hans tv-program, utan för att jag använder honom som exempel.
I ett nyligt nummer av Södermalm sitter Wurstanen på en uteservering på Bondegatan och blir intervjuad. För det första säger han “SoFo” och tillägger nervöst att han tycker att det är ett fjantigt ord, men det ber jag att få återkomma till lite längre fram. Det jag vill ta fasta på är istället att det gick förbi en hiphopklädd förtiplussare och det tyckte Wurstanen var typ soft, men! “Skejtare med dreads borde hålla sig vid ‘horan’(=Hornstull)”

Ja, då säger jag så här att har man betalat flera flera miljoner för en bostadsrätt så borde man ju ha förtjänat rätten att leva i en fantasivärld där olika delar av Stockholms innerstad t ex befolkas av olika raser och befolkningsgrupper; skejtare, hiphoppare, hober, svartalver, smurfer, gnuttar, ewoker.
Alla vill leva i en skojig sagovärld men det finns en jobbig grej som alltid kommer i vägen och sätter käppar i hjulet: En liten grej som kallas “fakta”.
Fakta säger att om man bor och arbetar i Stockholms innerstad så är man är tråkig yuppie utan annan förankring i yttervärlden än den man får genom tv-apparaten. Nej, livstilsmagasin och afterworkölskvaller med yuppiekompisarna räknas inte som kontakt med omvärlden.
Men låt björnen sova i sitt lugna bo. Den är inte farlig, bara man är varlig. Ingen vet vad som händer om yuppiesarna vaknar ur sin slummer, men en gissning är att de kommer att sniffa reda på de få sanna och vackra saker som fortfarande finns och dränka dem i piss.
Så om du träffar Warthogen eller någon av hans kompisar, säg att Hornstull är ett lite ruffigt konstnärskvarter med mycket ockuperade hus och kulinariska dofter från olika kulturer i luften. Tala inte om att det finns elström i gamla stan och säg inget om att det inte finns sjörövare på Skeppsholmen. Säg “Gustav Vasa är fan kung”.

Hej och välkomna till Inför nästa inlägg.
Nästa inlägg i den här bloggen har titeln [2006-07-15 12:17:10.0] och kräver en liten förklarande minnenas television-aktig inramning. Jag behöver sätta mig och vara lite Arne Weisse med mig själv.
Det rör sig om något så exklusivt som en outtake från mitt magplask Okända Djur.
Min lektör och stödperson i projektet menade att passagen i fråga var Stockholmstjafs utan allmänintresse. Jag var inte dummare än att jag förstod att min vän kände sig personligt träffad, men tänkte att vad fan även om invändningen är grundlös så vore det ett enkelt genomfört minimalt uppskattningsbevis att behärska mig från att urinera just hennes befolkningsgrupp i pannan och plockade följaktligen bort drapan i fråga och glömde hela historien. Fast egentligen var ju svepningen “alla som bor i Stockholms innerstad” med efterföljande tokgeneralisering på förtydligande-skoj.

I skuggan av mitt beslut att låta det här bli en blogg helt och hållet tillägnad Bengt Ohlssons populistutspel i DN aktualiserades emellertid texten lite grann, så här är den alltså, fem år gammal och knappt märkbart föråldrad.

Men först lite mer om den överallt annorstädes utslocknade Benkesnackisen, som jag ju i polemik med kommentatorn och kompisen JN menar innehåller massor av mattnyttighet.
Ska man summera kan man göra det med en populär s k internetmeme:

Allt gick bättre än väntat. Skadeverkningarna är överblickbara. Antikvalitetskulturens kvackande Torquemadas var redan så uppfyllda av sin pompösa självrättfärdighet att de knappast kan ha märkt att någon smög in en flottig cykelpump och blåste in lite mer luft under deras armsvettiga, utspända albatrossvingar. Nynazisterna på Newsmill och camouflagebyxorna på Bortpixlat kunde p g a fysikens lagar inte höja tonläget mer och var redan uppe på King Size-vuxenblöja. Det enda de kunde göra var att glänta på draperiet till kåtan och bjuda in Bengt i det runkluktande mysmörkret. Och har de inte dunkat hål i varandras ryggar och dött så sitter de väl där än. Slut.

De riktiga tankeställarna landade i icke avsedd form hos folk som i olika grad verkligen behövde dem:
- Folk som undertecknat Kulturslussen-listan, men som var aktiva medlemmar i m och fp
- Folk, t ex jag själv, som bara “Kulturslussen? Ehh??”
- En eller två förvirrade blodröda gruv- eller hamnarbetare som hittade tidningen i väntsalen hos käftis och bara “Kulturvänster? Eehh??”
Och viktigast av allt:
- Folk som känner sig “vänster” och är intresserade av kultur och bara “vänta lite, jag har ingen bostadsrätt på Södermalm och kommer sannolikt inte kunna hosta upp tio miljoner för att skaffa mig en inom överskådlig framtid eftersom jag jobbar inom äldreomsorgen i Storfors”

Personlig utvikning: jag känner mig mest befryndad med den sistnämnda gruppen och hävdar att ett viktigt steg i vår kulturkamp är att vakna upp och rikta hatet åt rätt håll: mot alla rika svin.

Okej en sista Inför Nästa Inlägg-grej. En exemplifierande skrattis:
Så sent som typ i förrgår höll Expressen med mig om att grejen inte alls var uttjatad och publicerade den här:

Papperversionen var mycket snyggare med förbrytarbilder på mängder av kulturvänsterpersonligheter och sträck till den plats på en karta över Mosebackeområdet de hade fräckheten att bo på.
Vad är det för roligt med det då?
Klicka här så fattar du:

http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/R/valdistrikt/01/80/1502/index.html

(Tack Blisk för gräv.)

När jag ändå är igång;
Oftast hoppas grundläggande förklaringar över i kulturdebatter. Folk som inte fattar knasigheten i att ställa vårdplatser mot teaterföreställningar avfärdas som (de) dumhuvuden (de är) och förklaringen överlämnas till någon annan.
Jag får väl ta på mig det då.
Kulturen är först och främst vad vi ska ägna oss åt efter att vi fått löning och ätit oss mätta och efter att vi varit hos läkaren och fått medicin mot våra onda knän eller vad det nu kan vara. Kulturen är alltså anledningen till att vi äter mat och går till doktorn. Den är alltså själva livet. När någon öppnar käften och berättar en historia är det kultur. Hade det allra viktigaste verkligen varit att produkter skruvats ihop vid rullande band och packlårar fraktas fram och tillbaka över havet så hade vi helt kunnat överlämna detta till robotar och avveckla vår egen existens. Kulturkonsumtion är allt som inte kan överlåtas åt robotar och är alltså det allra viktigaste eller det enda genuint viktiga vi har.
Varsågod.

Svar på Johannes Nilssons kommentar här: http://brockbrock.com/herrlundkvist/?p=2234#comment-30574 (eller klicka i spalten till höger om du läser det här medan det är färskt)

Jag tror inte riktigt på att kultursidorna bär fram ett socialistiskt budskap bara för att en viss procentdel av de som skriver där på sin fritid röstar på v eller s vart fjärde år. Största delen av kulturjournalistiken består av direkt eller framsmugen betald reklam för internationella storföretag och den pyttelilla debattdelen som finns i några av de största tidningarnas kultursidor är nedlusad av Benkar, Skyttar, KD-talskrivare, Timbro:are, Accessare och fisliberaler.
Men nu backar vi bandet:
Bengt Ohlsson inledde sitt utspel med ett rakt besked: “Som konstnärligt verksam får du inte vara höger. Så är det bara.”
Själv tycker jag han kunde stannat där, för det är helt oironiskt, oretoriskt sant. Men man skulle kunna vrida till det så välvilligt att man får ut en relevant fråga ur hans efterföljande psykobabbel (som jag fortfarande inte läst, men börjar få en allt klarare bild av genom andrahandskällor).
För mig är det självklart att den kultur jag vill ha och skapa står i direkt motsatsförhållande till kapitalisttänkandet. Kapitalisttänkandet omfamnas hjärtligast av högersidan i politiken och man skulle därför kunna dra slutsatsen att aha alltså tillhör jag vänstersidan. Så länge folk snackar om höger- och vänstersidor kommer konsten givetvis höra hemma på den senare sidan och förstår man inte varför, jag är ledsen över att behöva säga det, men då är man antingen obildad eller oärlig. Frågan “måste kulturen vara vänster” är underordnad frågan “måste något vara vänster?”
Ideologiskt går det inte att kombinera marknadsliberalism med fri kultur, det är helt omöjligt och uteslutet. Att kombinera det med socialism är inte omöjligt, det är bara ovanligt. Något förenklat: Högern tror att man ska tjäna pengar på kultur och vänstern tror att kulturen ska fixa andra problem, alltså bygga broar, skapa mötesplatser och sån skit. Båda idéerna är befängda, men bara den första är direkt avskyvärd.

Vissa kanske skulle säga att Juholtdrevet är spiken i kistan för fantasin om ett vänstervridet massmedia och ja kanske men att det slumpat sig så att just Juholt råkar vara (s) bevisar ingenting. Massmedias högernatur, eller mer exakt marknadsliberalextremism, visar sig på så vis att såväl dess individuella aktörer som den bikupehjärna de bildar tillsammans ger blanka fan i drevbytets partifärg. Ideologin är sensationalistism, alltså ett tunnelsynsfokus på att tjäna stålar, helt utan längre eller bredare perspektiv. Denna självdestruktiva, känslolösa rovdrift är kapitalismens själva essens. Och att “hur högt?” är det enda svar som dyker upp i enskilda journalisters huvuden när ledarskribenterna skriker “hoppa!” har inte att göra med politisk eller annan lojalitet utan med att marknadens hårda villkor förbjuder eget tänkande.

Juholtdrevet var ett lose-lose-situationistiskt saftkalas som smittade ner åskådarbänken med en blodtörst som inte kunde släckas med en så fjuttig grej som att Juholt lyfte på hatten och sa adjö. Det vet springzombiejournalisterna och det var därför de skrek NEEJ där på presskonferensen när det visade sig att R. Budd Dwyer-sortin skulle utebli.
Medsossarna nejskrek för att ett bokstavligt martyroffer hade varit det enda som kunnat vända den här skiten till partiets fördel och journalisterna för att de visste att det inte skulle bli Juholts glänsande kadaver som skulle locka till sig de glupskaste asätarna ikväll utan deras eget.

Nu tittar jag på moraklockan och ser att det blivit dags för en framtidsvision.

Som med vilken avskydd subkultur som helst kommer seriösa att droppa av och praktarslen hoppa på, journalistkåren kommer i framtiden vara ännu mer skitstöveltät och proportionerligt hatad. Det mörka sättet att fundera vidare på detta faktum leder till en bild av en värld där “gammelmedia” blivit “ruttnande likmedia” och där bloggare, twittrare och andra underkvalificerade, obildade imbeciller kommer äta sig smällfeta på kadavret av journalisternas kredibilitet. “Journalist” kommer bli svenskans mest bespottade ord. Ironiskt på det sättet att Håkan Juholts falla-tillbaka-på-yrke är just –Journalist.

Nu är väl ändå botten nådd? Om Håkan Juholt är man- eller kvinnoglad och när han väljer att vara det är hans ensak! Skäms, Aftonbladet.

Ok nu kanske någon tycker att jag är som gubben som skrev till Vetenskapsradion Språket i serien jag gjorde här för ett tag sen, men jag skiter i både Zeitgeist och NUG just nu, det här är en språkspaning, och en dyster sådan. Kolla dessa fynd från den gångna veckan, det första från DN, det andra från AB:


För varje sån här välbetald journalist på våra största tidningar sitter det hundra med grundläggande svenskkunskaper och är arbetslösa. Det är det som gör så ont med att se sånt här.

Den fullständiga, och fullständigt ointressanta DN-artikeln finns här:DN AB-artikeln får ni klara er utan.